Cause you have a bad day
Visst är det jävligt tråkigt när man befinner sig på ett mellanstadie, där man bara väääntar på att få in sin första lön. När man är rövigt pank och måste tänka till en extra gång innan man köper ett mjölkpaket, hmm.. behöver jag verkligen mjölk? Det är trotsallt 14 norska? Jag kanske borde lägga det på något annat.
Eller när man tänker mysa till det och köper en liten, liten, liiiten godispåse på sin lediga dag, går fram till kassan och upptäcker att det kostade 30 norska. Man går ut från affären med nästan gråt i halsen, det var ett jävla rån. Ännu mer rån när jag inte hunnit fått mitt skattekort så jag ska skatta 50 % på min kommande lön. Hur fantastiskt var det egentligen inte i Australien där man får lön varje vecka. Hade löst 90 % av mina problem just nu.
Nää, vet ni va. Att komma hem efter att ha rest. Jobba.. flytta.. börja bygga upp ett liv igen, är fan förbannat besvärligt, jobbigt, tråkigt och ja.. you name it. Jag längtar till sommaren, då jag har börjat bygga upp min ekonomi igen, betalat alla skulder, åker på festival, ligger i solstolen och lyssnar på musik. Typ så. Vilket positivt inlägg, men det är ungefär så här glad jag är idag. Ensam är jag också, Sanna jobbar, Elin är i Oslo och inreder sin nya lägenhet och Andrea har inte kommit från Sverige än.
Nej, synd att klaga. Jag har ju åtminstone tak över huvudet.
Eller när man tänker mysa till det och köper en liten, liten, liiiten godispåse på sin lediga dag, går fram till kassan och upptäcker att det kostade 30 norska. Man går ut från affären med nästan gråt i halsen, det var ett jävla rån. Ännu mer rån när jag inte hunnit fått mitt skattekort så jag ska skatta 50 % på min kommande lön. Hur fantastiskt var det egentligen inte i Australien där man får lön varje vecka. Hade löst 90 % av mina problem just nu.
Nää, vet ni va. Att komma hem efter att ha rest. Jobba.. flytta.. börja bygga upp ett liv igen, är fan förbannat besvärligt, jobbigt, tråkigt och ja.. you name it. Jag längtar till sommaren, då jag har börjat bygga upp min ekonomi igen, betalat alla skulder, åker på festival, ligger i solstolen och lyssnar på musik. Typ så. Vilket positivt inlägg, men det är ungefär så här glad jag är idag. Ensam är jag också, Sanna jobbar, Elin är i Oslo och inreder sin nya lägenhet och Andrea har inte kommit från Sverige än.
Nej, synd att klaga. Jag har ju åtminstone tak över huvudet.
And if I'd fall, would you pick me up?
Allting går faktiskt enligt planerna hittills, vilket har gått förvånadsvärt smidigt. Det är till och med så illa att jag börjar ana ugglor i mossen. I torsdags styrde jag bilen till Jessheim för att gå på arbetsintervju på Gardermoen. När jag kommer dit så är det första hon frågade "kan du börja jobba nu". Tydligen hade någon slutat samma dag som jag kom så det var bara sätta igång och lära mig alla nya arbetsuppgifter.
Smidighet nummer två var boendet. Fanns ett ledigt rum hos grannarna som jag fick ta över. Så just nu ligger jag på en madrass och speglar mig själv i alla vinklar. Det måste ha bott en pervers jävel här tidigare eftersom det är en spegelvägg runt hela sängen.
Ganska värdelöst inlägg det här men jag är sugen på att skriva.
Ha det fint!
ser mig själv i tre olika vinklar, hahah..freaky!
Btw. Jag är säkert efter med den här låten.. men för er som missat den Hello saferide- The quiz. Bra låt, bra text.
Happy ending
Nu har jag befunnit mig i Säfflehill i 1 vecka och två dagar.
Roligast med att komma hem..
Det roligaste med att komma hem var att det bara var Mamma och Elin som visste om det. Jag visste inte ens själv om det för två veckor sedan att jag skulle befinna mig på svensk mark. Jag bestämde mig så snabbt, på två dagar hittade jag en flygbiljett och bokade. Det var en underbar känsla att möta mamma på flygplatsen. Kramas och fälla tårar. Andas norsk iskall luft, trodde faktiskt att jag skulle frysa ihjäl när jag stod i flipp-flopp på Gardermoen. (Glömde att ta ut mina tennisskor innan jag checkade in väskan..)
Vi åkte till hem till Sanna och det pirrade väääldigt mycket i min mage. Jag visste inte om hon skulle vara hemma och vi har inte sett varandra på ungefär 1,5 år. Stod och kastade snöbollar mitt i natten tills jag fick se en otroligt förvånad Sanna sticka upp huvudet. Allt utbröt i ett stort gråtkalas, såklart..
Pappa var också väldigt roligt att överaska. Han kom in i hallen till mamma och jag sprang ut och sa "pappa, kan du hjälpa mig med min mobil" Han såg ut som om han sett ett spöke. Men efter att ha kramat mig några gånger gick det upp för honom att jag faktiskt var hemma..
Saknad i Australien..
Det var en sorglig känsla när jag sa hej då till mitt Australien-liv. Jag grät när jag lämnade Sverige, men jag grät ännu mer när jag lämnade Australien tror jag. Det känns ungefär som om jag gjorde slut med en pojkvän, som har behandlat mig som en prinsessa i 10 månader. Jag saknar allt så himla mycket. Klimatet, kulturen, människorna, havet, de vita långa stränderna, ölen mitt i veckan, tiden som inte fanns och inga måsten att ta tag i. Och såklart mina syskon! Jag älskade det, och jag kan inte beskriva det för någon som inte varit där. Det är väldigt skönt att min familj och Andrea och Elin hälsade på mig så de förstår vad jag pratar om, vilket de även sa själva.
Hemlängtan..
Det jag saknade mest när jag var borta var så klart mamma, pappa, släkten och mina vänner. Det var framförallt de där vardagliga sakerna som jag inte trodde att jag skulle kunna sakna. Laga mat, äta god frukost med fullkornsbröd, hushållsost och ett glas lättmjölk, vara själv, sova i min egna säng, ha en garderob att ha kläderna i, ha tillgång till tvättmaskin hela tiden, slippa betala för allt jag gör, ha människor omkring mig som verkligen känner mig osv. Småsaker som man inte uppskattar när man är hemma alls.
Men ska jag vara ärlig så hade jag inte så mycket hemlängtan överhuvudtaget. Det tror jag beror på att jag hade Sandra där hela tiden och Mikael kom efter 7 månader. Sedan var mamma och pappa där i 3 veckor och Elin och Andrea i 2 månader. Plus att jag visste att jag bara kan få ett visum i Australien och det var viktigt för mig att ta vara på den tiden så gott jag kunde, hemma kommer alltid finnas kvar.
Anledning till att jag åkte hem..
Den största anledningen till att jag åkte hem var nog pengar, plus att jag inte kände för att jobba så mycket. Jag kände också att jag gjort och sett det jag vill i Australien, kände mig på ett sätt färdig efter 10 månader. Valet jag stod mellan var att söka ett fulltidsjobb i Australien för två månader, eller åka hem och jobba i Norge iprincip. Och som ni ser så valde jag det sista. Som kirk sa "Du måste ta ett steg bakåt för att kunna ta dig framåt".
Tips till er som VILL resa..
GÖR DET! Ni är unga och har hela världen framför era fötter. Det finns även miljontals andra ungdomar/vuxna där ute som reser och som väntar på att träffa just dig. Att spendera 10 månader i Australien är det bästa beslutet jag någonsin tagit, jag ångrar INGENTING. Allt jag gjort, sett och upplevt har ändrat mig som person och fått mig att vilja se mer, se annat. Så om du går och velar fram och tillbaka och inte riktigt vet.. Ta steget! Du har ingenting att förlora på det. Säg att du reser och sedan kommer på att "fan, det här är ingenting för mig" så är det bara att åka hem och göra något annat. Då slipper du tänka "tänk om jag hade vågat". Då har du i alla fall ett svar om resa är något för dig eller inte :)
Nya mål..
Mitt mål just nu är att ta det lungt här hemma ett tag och sedan söka jobb, förhoppningsvis Norge. Vill verkligen resa Asien efter jag sparat ihop lite. Och hoppas då såklart att få med mig Sanna & co denna gång. Vi får se vad det blir, jag ändrar mig hela tiden. Men massa resor kan jag garantera att det blir! :-)
Vi hörs!
Roligast med att komma hem..
Det roligaste med att komma hem var att det bara var Mamma och Elin som visste om det. Jag visste inte ens själv om det för två veckor sedan att jag skulle befinna mig på svensk mark. Jag bestämde mig så snabbt, på två dagar hittade jag en flygbiljett och bokade. Det var en underbar känsla att möta mamma på flygplatsen. Kramas och fälla tårar. Andas norsk iskall luft, trodde faktiskt att jag skulle frysa ihjäl när jag stod i flipp-flopp på Gardermoen. (Glömde att ta ut mina tennisskor innan jag checkade in väskan..)
Vi åkte till hem till Sanna och det pirrade väääldigt mycket i min mage. Jag visste inte om hon skulle vara hemma och vi har inte sett varandra på ungefär 1,5 år. Stod och kastade snöbollar mitt i natten tills jag fick se en otroligt förvånad Sanna sticka upp huvudet. Allt utbröt i ett stort gråtkalas, såklart..
Pappa var också väldigt roligt att överaska. Han kom in i hallen till mamma och jag sprang ut och sa "pappa, kan du hjälpa mig med min mobil" Han såg ut som om han sett ett spöke. Men efter att ha kramat mig några gånger gick det upp för honom att jag faktiskt var hemma..
Saknad i Australien..
Det var en sorglig känsla när jag sa hej då till mitt Australien-liv. Jag grät när jag lämnade Sverige, men jag grät ännu mer när jag lämnade Australien tror jag. Det känns ungefär som om jag gjorde slut med en pojkvän, som har behandlat mig som en prinsessa i 10 månader. Jag saknar allt så himla mycket. Klimatet, kulturen, människorna, havet, de vita långa stränderna, ölen mitt i veckan, tiden som inte fanns och inga måsten att ta tag i. Och såklart mina syskon! Jag älskade det, och jag kan inte beskriva det för någon som inte varit där. Det är väldigt skönt att min familj och Andrea och Elin hälsade på mig så de förstår vad jag pratar om, vilket de även sa själva.
Hemlängtan..
Det jag saknade mest när jag var borta var så klart mamma, pappa, släkten och mina vänner. Det var framförallt de där vardagliga sakerna som jag inte trodde att jag skulle kunna sakna. Laga mat, äta god frukost med fullkornsbröd, hushållsost och ett glas lättmjölk, vara själv, sova i min egna säng, ha en garderob att ha kläderna i, ha tillgång till tvättmaskin hela tiden, slippa betala för allt jag gör, ha människor omkring mig som verkligen känner mig osv. Småsaker som man inte uppskattar när man är hemma alls.
Men ska jag vara ärlig så hade jag inte så mycket hemlängtan överhuvudtaget. Det tror jag beror på att jag hade Sandra där hela tiden och Mikael kom efter 7 månader. Sedan var mamma och pappa där i 3 veckor och Elin och Andrea i 2 månader. Plus att jag visste att jag bara kan få ett visum i Australien och det var viktigt för mig att ta vara på den tiden så gott jag kunde, hemma kommer alltid finnas kvar.
Anledning till att jag åkte hem..
Den största anledningen till att jag åkte hem var nog pengar, plus att jag inte kände för att jobba så mycket. Jag kände också att jag gjort och sett det jag vill i Australien, kände mig på ett sätt färdig efter 10 månader. Valet jag stod mellan var att söka ett fulltidsjobb i Australien för två månader, eller åka hem och jobba i Norge iprincip. Och som ni ser så valde jag det sista. Som kirk sa "Du måste ta ett steg bakåt för att kunna ta dig framåt".
Tips till er som VILL resa..
GÖR DET! Ni är unga och har hela världen framför era fötter. Det finns även miljontals andra ungdomar/vuxna där ute som reser och som väntar på att träffa just dig. Att spendera 10 månader i Australien är det bästa beslutet jag någonsin tagit, jag ångrar INGENTING. Allt jag gjort, sett och upplevt har ändrat mig som person och fått mig att vilja se mer, se annat. Så om du går och velar fram och tillbaka och inte riktigt vet.. Ta steget! Du har ingenting att förlora på det. Säg att du reser och sedan kommer på att "fan, det här är ingenting för mig" så är det bara att åka hem och göra något annat. Då slipper du tänka "tänk om jag hade vågat". Då har du i alla fall ett svar om resa är något för dig eller inte :)
Nya mål..
Mitt mål just nu är att ta det lungt här hemma ett tag och sedan söka jobb, förhoppningsvis Norge. Vill verkligen resa Asien efter jag sparat ihop lite. Och hoppas då såklart att få med mig Sanna & co denna gång. Vi får se vad det blir, jag ändrar mig hela tiden. Men massa resor kan jag garantera att det blir! :-)
Vi hörs!
