setyoufree

Jag borjade grina igar, tva ganger. Av saknad. Varje gang tarar rinner ner pa min kind har sa blir jag lika chockad. Jag kan liksom inte grina har, om det inte hander nagot riktigt, riktigt jobbigt. Sa varje gang jag hander far jag en uppenbarelse att jag faktiskt fortfarande har kanslor. Forsta gangen var i alla fall nar mamma ringde, hon rackte over luren till mormor, en rost jag inte hort sen jag satte min fot i Australien, hon ar gammaldags. Hon kan varken med dator eller mobilen, knappt telefonen. "Angelicaaa, nar kommer du hem?" (Bred Kristinehamska)

Andra gangen var nar jag pratade med Andrea. Hon ar sa fin manniska, och henne har jag inte heller pratat med pa ca 4 manader for att hon har varit ute och rest. Det fick mig att inse att jag nog saknar manniskor mer an vad jag tror, men jag anvander min overlevnadinstinkt for att kunna vara kvar har. Hur som helst kommer det bli ett stort gratkalas nar min familj och vanner ar har. Ni ar sa fina, jag saknar er.

Puss