En vacker död stad

Jag har försatt mig i en position som kallas förnekelse. Jag vägrar att inse att jag ska åka på lördag. Jag har inte skrivit packningslista, jag har inte införskaffat mig en kamera, min systemkamera har gått sönder, jag har inte planerat något, jag gör ingenting, jag är lam. Jag känner mig precis så, lam. Mitt rumsgolv har jag inte sett sen jag packade ihop mitt liv i Norge, istället för att inse att jag bor hemma har jag låtit min väskan stå där, ful och tittat på mig. Enda gången jag öppnar den är när jag behöver något, annars ligger den där uppriven och ensam. Jag vet inte vad jag håller på med, har en ständig klump i magen, ena stunden fattar jag det inte nästa stund så gör jag det. Vad håller jag på med? Är det de här jag vill? Ja, det är ju det. Stannar jag i den här staden för länge kommer jag dö. Försöker föra en öppen dialog med mig själv: "Angelica, vad är det som håller dig kvar?" "Nej, just det ingenting, de du älskar kommer alltid finnas kvar, du måste iväg." Jag måste ju det, jag vet ju det, jag vill ju det här. Det känns som jag bara går och väntar på att det ska hända något, det känns inte verkligt alls. Ska jag verkligen befinna mig i Australien på måndag? Ska jag traggla min engelska och försöka göra mig förstådd inför tusen främmande människor? Jag längtar faktiskt i smyg.

Om den här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig

Kommentarer
Postat av: Syster

Det kommer bli super kul bara vi kommer iväg.. å du har ju mig där :)

2011-03-31 @ 23:48:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0